The dark comes early now. By mid-afternoon, the day is already packing up and heading home, leaving a muted blue-grey hush over everything. November in Sweden feels like a long inhale, a season that draws you inward, toward warmth, toward reflection, toward whatever truth has been patiently waiting for you.
In the middle of this quiet, I’m taking the biggest step of my life. I’m preparing to transition fully to Sweden, turning in my work notice and letting the old routines fall away. It’s a strange thing, choosing a new future in the darkest time of the year. The sun hardly rises, the hours blur together, and yet something inside me has never felt more awake.
There’s an honesty to this season that I didn’t expect. Without long, bright days to distract me, I’m face-to-face with the rawness of change. I’m learning to move through twilight, not because I’m lost, but because this is the hour when the world whispers instead of speaks. This is the hour where intuition finally gets a word in.
And then there’s the aurora borealis.
Up north, the northern lights appear only when the sky is at its deepest. They don’t announce themselves. They don’t wait for perfect conditions or clear certainty. They rise out of the darkness; curtains of green, violet, and white, proving that the sky still has the capacity for wonder even on the coldest nights.
That’s become my allegory for this moment in life. Leaving my old world behind isn’t a sunrise. It isn’t a sudden burst of clarity. It’s more like watching the northern sky, trusting that something luminous is gathering just beyond sight. You can’t force an aurora. You can only stand in the night, breathe steadily, and believe the unseen is shifting into place.
So here I am; stepping into a new country, a new rhythm, a new version of myself, as winter takes over. And strangely, the darkness doesn’t feel like a threat. It feels like a canvas. A backdrop that allows even the smallest sparks of courage to glow brighter.
The aurora teaches something ancient and comforting: brilliance thrives not in endless light, but in the willingness to stand in the dark and wait for the sky to bloom.
Here’s to blooming in unexpected seasons.
🇸🇪
November är mörk nu. Dagarna är korta. Solen går ner tidigt och allt känns tyst och lugnt. Det är i denna tid som jag gör en stor förändring i mitt liv. Jag ska stanna i Sverige på riktigt. Jag säger upp mig från mitt jobb och släpper mitt gamla liv.
Det känns lite svårt och lite fint på samma gång. Mörkret gör att jag tänker mer. När det inte finns så mycket ljus, ser jag mina känslor tydligare. Jag känner både oro och hopp. Jag vet att jag gör detta för att bygga min framtid här.
Jag tänker mycket på norrskenet. Norrsken kommer bara när det är riktigt mörkt. Det är färger på himlen som dansar i grönt och rosa. Det är som att himlen säger: “Det finns ljus även i mörkret.”
Min förändring känns likadan. Jag vet inte exakt hur allt blir. Jag kan inte se min framtid helt klart än. Men jag vet att något bra kan komma. Precis som norrskenet det syns när natten är som mörkast.
Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Det är vinter runt mig. Det är mörkt. Men det känns inte som ett slut. Det känns som en början. Ett tomt papper där små steg av mod blir starkare och syns tydligare.
Norrskenet lär mig något: man behöver inte mycket ljus för att hitta rätt väg. Man behöver bara tålamod och mod att stå kvar tills himlen visar något nytt.
Swedish Wanderlust 