Time has this odd habit of folding in on itself. Last year I wrote Magnus’s birthday post from a place of waiting: waiting on visas, waiting on paperwork, waiting for the moment when life would finally stop stretching across two countries and settle into one. Everything felt suspended in amber, like we were caught between chapters.
And now here we are.
This morning I woke up in our own lägenhet, a cozy little trea that already smells like coffee and cats and the soft hum of a life finally unfolding. November light pushed its way through the window, muted, polite, very Swedish, and Magnus is celebrating his birthday right here beside me, not across an ocean or a timezone.
Wednesday has claimed her blanket pile. Morticia is perched somewhere high, looking like she’s judging the entire world. And the whole place has that early-chapter warmth of something still new, still forming, still becoming home.
A year ago, I was writing about distance, uncertainty, and hope stretched thin across timezones. Today I’m lighting birthday candles in a kitchen that belongs to both of us. That shift feels almost unreal; not dramatic, not cinematic, but quietly enormous.
Big life changes don’t always roar in. Sometimes they arrive softly; through moving boxes, a new address, a BankID finally approved, the first round of SFI homework scattered on the table. And sometimes they arrive through moments like this: a birthday morning in a trea, where everything finally feels settled.
Magnus has walked with me through every transition. Through the waiting, the packing, the late-night paperwork, the airport goodbyes and the Sweden hellos. He’s steady in all the ways this last year wasn’t. Calm in chaos, patient in the unknown, and always reminding me why this leap was worth making.
So today is simple. Cozy. Meaningful in the quietest way.
Happy birthday, Magnus. Tack för att du är du. Here’s to another year in this life we’re building brick by brick, fika by fika, sunrise by very-late-Swedish-sunrise.
Life rarely moves in a straight line. But somehow, it curved us exactly where we needed to go.
🇸🇪
Tiden går snabbt och långsamt samtidigt. För ett år sedan skrev jag om Magnus födelsedag när vi väntade på visum och bodde i olika länder. Allt var osäkert och vi väntade på ett nytt liv.
Nu bor vi här i Sverige i vår egen lägenhet, en liten trea. Det känns varmt och fint. Magnus har sin födelsedag här hemma i dag. Det gör mig glad.
Katterna ligger och sover. Det är lugnt i lägenheten. Novemberljuset är svagt, men det är mysigt. Det känns som ett riktigt hem nu.
För ett år sedan var allt svårt och långt bort. I dag tänder jag ljus på en födelsedagstårta i vårt eget kök. Det känns stort, även om det är en vanlig dag.
Magnus har varit med mig hela tiden. Han är lugn och snäll och hjälper mig när livet är stressigt. Jag är tacksam.
Grattis på födelsedagen, Magnus. Jag är så glad att vi är här tillsammans.
Swedish Wanderlust 